Kraften i ett leende och ett vänligt ord

Tidigare har jag skrivit om hur jag gillar att träffa och prata med filippiner. När du går igenom en galleria, kommer många av de säljare säger "Hej Frun / Sir." De flesta människor bara går förbi utan att en amerikan, när människor säger hej, jag stanna för att säga hej tillbaka. Också ibland när jag sitter och titta på folk, om någon ser mig och våra blickar möts, kommer jag nickar och ler och de flesta kommer att le tillbaka.

På de flesta företag finns det vakter vid dörrarna. Jag brukar kommer att se till vakten och säga hej och fråga dem hur de gör eller säger kumasta. Jag stannar då och vänta på deras svar. Eftersom vi går till en lokal galleria ofta har jag träffat nog de flesta av vakterna. De flesta av dem kommer att le när de ser mig komma och vi har alltid artigheter utbyte. Också de kommer att klappa ner på baksidan av män som kommer in i gallerior och titta i bära väskor för vapen. Jag bär oftast en lyftsele påse med en liten bärbar dator i den. Från alla mina tider ser dessa vakter, sällan de gör mig öppna väskan och jag får bara en klapp på ryggen.

Det finns andra i gallerian jag har träffat. Vid ett av de kaféer, finns det en kille som har en väl trimmad tunt skägg. De flesta filippinare inte har mycket eller något ansiktshår och se en sådan snygg skägg jag en gång sa till honom samtidigt som kaffet hur jag beundrade skägget. Om jag går förbi, ler han brukar och säger hej.

Det finns damer på köpcentret informationsdisken där vi får vår shopping punkter som alltid kommer att le och säga hej när jag passerar eller om de passerar mig medan det på rast. Om jag utanför med en cigarett, det finns många gånger en kontorist pågående eller återvänder från en paus kommer att se mig, våg eller gå över till att säga hej.

För några dagar sedan var jag på ett kafé och jag kille jag kände igen, men kunde inte minnas varifrån kom fram till mig. Han påminde mig att han arbetade på företaget jag var på. När jag började var han tjänstledig studera och ta licensavtalet styrelser. När han kom tillbaka var han bara en vecka och sedan lämnas att ta ett jobb i en annan stad. Tja, satte han sig, erbjöd sig att köpa mig en kopp kaffe, erbjudit sig att dela några av de små kakor han köpt. Sedan hans fru kom och anslöt sig till oss. Vi satt ett tag och pratade om hur varandras liv har varit. Vi utbytte då antalet celler och sedan de lämnade.

Det finns också gånger, för många att nämna när folk kommer fram för att säga hej och från alla de människor jag har träffat och den tid jag har bott här, kommer jag igen men kan inte komma ihåg namn eller varifrån.

Poängen med allt detta är hur jag gillar att träffa människor och hur ett vänligt leende kan ett vänligt ord gör dig mer accepterat en hur många filippiner njuter säga hej. Med sin gästfrihet, vill de alltid att dela sin vänskap och mat.

När vi går till köpcentret, en av de platser vi ofta har lunch är Pizza Hut. Vi nästan alltid beställa samma sak. Nu äter vi bara det en gång i veckan som mest. Med alla de kunder som äter där, kommer det mesta av väntan personalen komma med ett leende och säga "det vanliga?"

Också det förvånar mig, på andra platser vi går, även så sällan som en gång i månaden kommer vi att gå in och mötas av våra namn och ett leende. Det var en servitör på en restaurang som mindes jag speciellt sätt att beställa en av deras objekt. Det fantastiska med honom var, hade jag det på en av mina besök och när jag återvände 6 månader senare, mindes han och frågade om jag ville det objektet med mina speciella förändringar.

För mig är detta en av anledningarna till att jag trivs här och träffa folk. Istället för att ses som en arrogant utlänning, du tittat på när någon som de njuta av att se.